Sista inlägget

Plåtade i Stockholm i lördags. Luciaraggen, tydligen en tradition som jag missat helt. Extremt märkligt att sakta glida fram på Kungsgatan med Eddie Meduza på max, folk stirrar, någon flashar tuttarna. Vid Stureplan blir det nästan parodiskt, kulturkrock deluxe. Jag fångar allt.

Och detta sistasekundenkomplement fyller faktiskt några luckor jag hade, nu är mitt urval gjort och i morgon åker jag till Göteborg och presenterar vad jag har såhär långt.

Men projektet fortsätter.

Urvalet

Historien jag vill berätta kräver många bilder. Det skulle inte göra mitt projekt rättvisa att visa ett tajt urval, därför kommer jag visa en större mängd bilder i Göteborg. Precis som det skulle vara att se dem på en utställning eller bläddra i en fotobok. För närvarande har jag ett drygt hundratal foton som känns relevanta och håller nivån jag eftersträvar, i helgen ska jag ut och plåta igen så det kommer bli fler. Hur många jag visar på examinationen återstår att se.

Det slutgiltiga urvalet ligger dock långt fram i tiden eftersom jag kommer fortsätta att följa mitt gäng under vintern, våren och sommaren 2017. I april ska bilderna fylla Arvika konsthall, senare i höst hoppas jag ha tillräckligt material för en bok. Presentationen nästa vecka får snarast ses som en work in progress. Jag är nyfiken på synpunker och ser fram emot en diskussion.

Lite funderingar, nyupptäckta bilder och ett artist statement

Hade ett bra möte över några öl tillsammans med Lisa, Lars och Joakim häromkvällen. Jag hoppas de övriga kände att de fick med sig något för jag fick det verkligen. Små funderingar jag haft fick rätt tydliga svar och några saker jag inte reflekterat över kom upp i ljuset. T.ex. en bild jag där jag ser ett par starka, coola tjejer som har ett nära samtal går att läsa som att de är lite utanför, inte alls en del av de tuffa, fullas gäng. Det fick mig att försöka se på bilderna jag har med andra ögon och återigen gå igenom mitt arkiv för att hitta bilder som tydligare berättar vad jag vill förmedla.

Överlag så har jag fortfarande känt att jag saknar lite för mycket bilder på festande tjejer som deltar aktivt och tar plats. Att de är en stor del av denna kultur är viktigt för mig att framhäva (se projektbeskrivningen). Därför var det också bra att gå igenom bilderna igen, sådana jag ratat/missat tidigare fyller nu en funktion i ett sammanhang. Kanske kommer dessa ersättas senare när jag har större/bättre material, men för tillfället är de en viktig del av vad jag vill berätta.

Jag har också skrivit klart mitt artist statement. Jag anser att det är viktigt att vara tydlig och kortfattad och väljer medvetet att inte fokusera jättemycket på projektet utan beskriver endast kort bakgrunden och mina ambitioner, dvs en komprimerad version av projektbeskrivningen. Tänker också att den andra halvan av texten enkelt ska gå att ersätta eller ta bort beroende på kontext. Att inte skriva utförligt om "kärnan" i mitt projekt (kvinnorna, jämställdheten i denna kultur osv) är även det fullt medvetet. Bilderna talar för sig själva och jag tror det blir starkare att uppleva den delen av projektet själv än att jag skriver någon på näsan. Nåväl här är texten:

ARTIST STATEMENT

Daniel Milton                                           

We only come out at night

För mig är det viktigt att vara autentisk i mitt fotograferande och beskriva personliga erfarenheter eller själva kärnan i känslan för saker, snarare än fakta. Att vara sanningsenlig utan att sträva efter objektivitet. Jag favoriserar stil före korrekthet och vill i slutändan åsidosätta den polerade produkten och sträva efter en mer känsloladdad framställning.

Drivkraften för mig som fotograf är en stark lust i att berätta med bilder, att totalt uppslukas av något och fånga det unika. I dessa frusna ögonblick finns, i och med att de är avbildade, en viktighet som annars skulle gå förlorad. Bevarade skärvor av vår samtid.

Raggarkulturen sträcker sig tillbaka till 50-talet och är en del av vår svenska historia. Precis som sina föräldrar, har ungdomarna jag följer, gjort detta till sin livsstil. De arbetar hårt i veckorna för att sedan ge sig ut på helgerna, i många fall i samma bilar som deras föräldrar en gång gjorde. Allt går i cykler, men tiden står inte stilla; denna traditionellt starka manliga gemenskap visar sig vara mer jämställd än man kan tro.

Förutom att närgånget skildra detta kulturarv är min ambition att förmedla känslan av att vara på plats. Höra V8-mullret, dunkande plåt och känna lukten av bränt gummi. Upplevelsen av gemenskap och stunder av närhet. Med ”We only come out at night” öppnas en dörr på glänt till en subkultur som annars är stängd för de flesta av oss.