Imorgon åker jag till Arvika igen. Jag är fortfarande bara i startgroparna men detta projekt börjar redan bli kostsamt med många mil i bil och hotellnätter. Söker stipendier för att finansiera men det är ju en process som man inte har någon kontroll över. Jag får skylla mig själv att jag valt att följa ett gäng 40 mil bort.
Igår köpte jag en Zoom ljudinspelare. Känns sådär att ha ännu en grej att fippla med men jag tror verkligen att ljud kommer att förhöja upplevelsen när bilderna ska visas. Ser morgondagen som ett test inför nästa fototillfälle (större raggarträff om två veckor). Jag har också ett nytt fisheye som det ska bli kul att se hur det funkar, på pappret kanske det inte är en så bra idé då det bryter den dokumentära illusionen, man kommer ju allt annat än nära. Men man vet aldrig, blir kanske fantastiskt använt på rätt sätt?
Tanken imorgon är hur som helst att hänga med dem i verkstaden/motorklubben. Tänker lite skitiga bilder under trånga bilar, svetslågor och vinkelslipglitter. Ska arbeta med lite närmare bilder av porträttkaraktär, tycker att det kan kännas lite tillgjort och konstruerat i bilarna för det mesta men i deras "hemmamiljö" tror jag det kan funka fint. Hoppas förstås på lite fest i klubblokalen och några varv någon bil under natten. Ska ut med "ledaren" och köra också, han har varit lite kärv hittills men har mer och mer insett poängen med detta och att jag är på riktigt. Verkar som det ska regna i helgen och det kan - även om det gör det lite mer svårjobbat - ge fin karaktär till bilderna.
Mitt förhållningssätt till detta projekt och sättet jag arbetar på är väldigt konkret. Antar att det är så jag fungerar som person också, rakt på. Lite aspergiansk. Det blir lätt så när jag ska skriva om detta också, jag har en tydlig projektbeskrivning och det råder nog inga tveksamheter om vad jag vill åstadkomma. Efter drygt 10 år i konstvärlden är det befriande att vara jävligt oluddig och rakt på. Jag vet vad jag vill göra och har en plan för hur jag ska lyckas (inte minst tack vare fin respons) och om mindre än ett halvår ska mina raggarbilder fylla en konsthall. Jag känner ingen oro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar