Inför tredje fototillfället i Arvika

Imorgon åker jag till Arvika igen. Jag är fortfarande bara i startgroparna men detta projekt börjar redan bli kostsamt med många mil i bil och hotellnätter. Söker stipendier för att finansiera men det är ju en process som man inte har någon kontroll över. Jag får skylla mig själv att jag valt att följa ett gäng 40 mil bort.

Igår köpte jag en Zoom ljudinspelare. Känns sådär att ha ännu en grej att fippla med men jag tror verkligen att ljud kommer att förhöja upplevelsen när bilderna ska visas. Ser morgondagen som ett test inför nästa fototillfälle (större raggarträff om två veckor). Jag har också ett nytt fisheye som det ska bli kul att se hur det funkar, på pappret kanske det inte är en så bra idé då det bryter den dokumentära illusionen, man kommer ju allt annat än nära. Men man vet aldrig, blir kanske fantastiskt använt på rätt sätt?

Tanken imorgon är hur som helst att hänga med dem i verkstaden/motorklubben. Tänker lite skitiga bilder under trånga bilar, svetslågor och vinkelslipglitter. Ska arbeta med lite närmare bilder av porträttkaraktär, tycker att det kan kännas lite tillgjort och konstruerat i bilarna för det mesta men i deras "hemmamiljö" tror jag det kan funka fint. Hoppas förstås på lite fest i klubblokalen och några varv någon bil under natten. Ska ut med "ledaren" och köra också, han har varit lite kärv hittills men har mer och mer insett poängen med detta och att jag är på riktigt. Verkar som det ska regna i helgen och det kan - även om det gör det lite mer svårjobbat - ge fin karaktär till bilderna.

Mitt förhållningssätt till detta projekt och sättet jag arbetar på är väldigt konkret. Antar att det är så jag fungerar som person också, rakt på. Lite aspergiansk. Det blir lätt så när jag ska skriva om detta också, jag har en tydlig projektbeskrivning och det råder nog inga tveksamheter om vad jag vill åstadkomma. Efter drygt 10 år i konstvärlden är det befriande att vara jävligt oluddig och rakt på. Jag vet vad jag vill göra och har en plan för hur jag ska lyckas (inte minst tack vare fin respons) och om mindre än ett halvår ska mina raggarbilder fylla en konsthall. Jag känner ingen oro.

RESPONS FRÅN FÖRSTA GRUPPSAMTALET

Det är bra med feedback. Under gruppsamtalet kom många bra saker fram och luckorna i min bildserie blev tydligare. Jag har nu definitivt stekt tanken om att följa dem i deras vardag, det är inte vad detta handlar om och skönt att göra sig av med det sidospåret. Jag antecknade förstås allt vi pratade om och listan här nedan är mest för min egen skull för att minnas allt och ha lätt till hands nästa gång jag är i Arvika. Det är lätt att glömma och bara ryckas med när jag är där.

Jag fortfarande är inne i ett relativt tidigt skede av bildsamlande och undersökande, långt, långt ut i tratten. Första gången var kaos och jag tog maniskt allt jag kunde komma över. Andra gången visste jag lite mer och de kände mig bättre, jag fick komma närmare. Nästa gång vet jag ännu mer vad jag vill ha/behöver och de ser mig allt mer som en av dem. Jag hoppas kunna åka kommande helg (22-23 okt) för att få lite mer bilder från verkstaden och liknande, men för tillfället verkar de vara i en lugnare fas med paus från allt. Men 5 november är det rockabillyspelning och raggarträff i en grannby så då åker jag definitivt. 

Jag är lite förvånad över hur personligt involverad jag blivit, detta är inte bara ett fotoprojekt längre utan håller på att utvecklas till något större. De här människorna har blivit viktiga för mig, jag längtar ofta tillbaka och tänker på nästa tillfälle jag ska få sätta mig i bilen och köra dit. Häromdan köpte jag ett fisheye-objektiv för jag tänkte det kanske kunde vara roligt inifrån någon bil eller få översikt över en parkering. Innan det en alldeles för dyr liten LED-lampa. Det luktar bränt gummi och diesel om min fotorygga. Mina barn bygger raggarbilar i lego. Jag har skaffat någon slags 50-talsfrisyr. Allt snurrar kring detta, ingen idé att streta emot. 

Kan också tillägga att premiärvisningen av projektet är spikad nu. Jag kommer få hela Arvika Konsthall till förfogande 4-25 mars 2017.

Här nedan är mina anteckningar från gruppsamtalet, 13 oktober 2017.

Deltagare: Lars, Isabella, Joakim, Carolina & Ann

• Fortsätta jobba med mer eller mindre oskarpa bilder, för skarpt gör att man distanseras.
• Fota utifrån bilarna (”varje runda är som en performance”), kanske från lägenhet?
• Fota från verkstaden (”We only come out at night”, men på dagarna är de i verkstaden)
• Fler porträtt med närvaro (typ Henrik i bilen).
• Illustrera deras tajta gemenskap mer och på ett bättre sätt.
• Visa mer av stunderna mellan fest och bilåkande, typ samtal på parkering etc.
• Ev några nya miljöbilder från Arvika att lägga till på slutet
• Ta upp ljud
• Filma
• Respons från raggarna

Bildurval inför gruppsamtal tors 13 okt

Detta är ett urval som visar ganska väl var jag är i projektet nu. Det finns luckor och jag är fortfarande lite osäker på hur "dokumentär" jag ska/vill vara, men känslan jag vill åt finns där. Jag kommer vid nästa fototillfälle (troligtvis 22-23 okt) förhoppningsvis att fånga lite mer vardagliga bilder från verkstad, klubblokal och kanske någons hem. I början av november ska jag tillbaka igen för då är det "fest i Jössefors folketshus med goa bilar å 3 st liveband å grejjer". Har ingen ytterligare information om detta men känner spontant att jag antagligen inte bör missa.

Vill man läsa lite mer om mina tankar efter det andra fototillfället (och se det stora urvalet) så klicka på "Daniels raggarbilder" i länklistan till höger.

We only come out at night

Har just kommit tillbaka från mitt andra fototillfälle i Arvika. Denna gång visste jag lite mer vad jag var ute efter och hur jag skulle gå till väga, det underlättade. En sak jag upptäckte efter förra gången var att bilderna där jag tillfört ljus (mest fast LED men även en del blixt) inte kändes lika nära som de i befintligt ljus. Det blev ett filter mellan mig och de avporträtterade. På vissa bilder fungerade det fint men denna gång valde jag bort i princip allt artificiellt ljus och körde med det som fanns. Det tar mig närmare känslan jag vill åt (se inspirationsmaterialet i min workbook, framförallt Nan Goldin).

En skillnad denna gång var också att de redan kände mig lite grann och att ryktet om mig hade spridit sig. Jag hörde mitt namn nämnas här och där och behövde inte förklara för alla vad jag sysslade med utan kunde köra på rätt fritt. Antar att detta kommer att bli bättre och bättre med tiden. Eftersom det var en stor marknadshelg fick jag träffa många nya människor och åka i nya bilar, vilket gav ytterligare bredd till projektet.

I min projektbeskrivning stod tidigare att jag hade en "ambition att komma bortom de vanliga raggarklichéerna". Detta har jag fått revidera då det faktiskt visat sig att klichébilden stämmer ganska väl; de gillar att festa, de ÄR fulla, högljudda och gillar sina bilar och inte så himla mycket mer än så. What you see is what you get, liksom. Det går alltså inte att INTE skildra den delen (det vore censur) men jag kommer givetvis att försöka balansera och söka ännu mer efter kontrasten och fortsätta fokusera mycket på kvinnorna. Allra viktigast för mig är dock att det finns en stor närvaro i bilderna och att jag visar upp en sanningsenlig bild av dem och deras värld.

Jag har tidigare haft funderingar på att följa dem i deras vardag men har kommit fram till att jag tycker att det är rätt ointressant och alldeles för dokumentärt. Det är, som sagt, inget reportage jag vill göra. Bättre att verkligen gå på djupet i denna subkultur och se vart det leder. En arbetstitel jag gått och känt på ett tag - "We only come out at night" - har jag nu bestämt mig för att köra på. Ny uppdaterad projektbeskrivning ligger uppe. 

Jag hade också ett bra möte med konsthallschefen i Arvika och om styrelsen inte tycker annorlunda så blir det världspremiär av detta projekt på Arvika konsthall februari 2017.

Wolfgang Tillmans

Mer inpiration. Wolfgang Tillmans bilder har mycket av det jag söker.

Anders Petersen

Jag kommer antagligen att blanda svart/vitt och färg och när det kommer till svart/vitt foto (speciellt i kombination med mitt ämne) går det ju inte att inte nämna Anders Petersen. Jag tilltalas av svärtan i hans bilder men det är framförallt stämningen, det lite oklara som inspirerar mig mest. Måste hålla mig från att vara allt för redovisande, det är inget reportage jag ska göra.